Kranbilen är bokad till mitt i industrisemestern. De sista fyra veckorna jobbar vi på ett schema hela familjen – det är tufft att hålla schemat, men det går. Anki och jag lägger sju lager Le Tonkinois – ett om dagen. Vi mellanslipar mellan varje lager. Vi börjar slipa vid två på eftermiddagen, och har givit hela båten ett lager fernissa runt tolv-ett på natten. De sista dygnen känns som en mardröm och jag är nära sammanbrott av trötthet vid två tillfällen – något jag aldrig varit förut, och hoppas slippa uppleva igen.

Det är en helt vindstilla morgon, allt går helt odramatiskt, ända tills ljudet av trä som slits i stycken når våra öron. Men ljudet kom inte från båten utan en stödplatta av trä på kranbilen...puuh!

Det läcker nästan inget alls när vi sätter Soraya i sjön – tack vare vår bevattningsanläggning.

Tom – äldsta sonen och jag, tar en provtur på spegelblanka vatten – den raka dieselsexan spinner mäktigt. Titta på de bilder vi tog under "resultatet".

(För pekaren över småbilderna!)